På fredagsmorgonen gick vi raka vägen till The Dice Towers bås för att få tag i biljetter till kvällens show (inspelning för youtube/podcast). Det gick bra och vi passade på att hälsa lite på hela gänget också.
Därefter vände vi bara på oss i princip och provade Muse: Awakenings från Quick Simple Fun Games. Om man spelat Dixit så är Muse: Awakenings konceptuellt ganska likt, men lite avgränsat. I Muse: Awakenings delas spelarna in i lag (och går även att köra mot spelet). Ena laget tar sex kort med bilder á la Dixit och två kort med ledtrådar. Sedan väljer de en bild och ett av ledtrådskorten och ger till en av spelarna i andra laget. Den spelaren ska då försöka hitta på en ledtråd enligt kortet som stämmer med bilden, utan att se de övriga fem korten som finns. Därefter blandas korten och läggs uppvända på bordet. Spelaren som ska ge ledtråden gör det och sedan ska resten av laget gissa vilken bild som åsyftas. Laget får då poäng enligt värdet på ledtråden. Ledtrådarna kan vara att ställa sig i en pose, namnge en existerande frukt, ge en sångtitel, mima o.s.v. och beroende på hur svårt det anses vara kan det ge mellan två och fyra poäng. Först till 12 vinner. Om laget gissar fel går poängen till motståndarlaget vilket gör att spelet går hyfsat fort. Vi upplevde det som en förädling av Dixit och bättre för lagspel, vilket kan vara smidigare i ett sammanhang med många personer.
Därefter gick vi till ADC Blackfire/Spielworxx för att försöka få tag på Captains of the Gulf, men det hade redan sålt slut dessvärre. Vi fick rådet att komma tillbaka på söndagen då det skulle ges möjlighet att köpa exemplar som förbokats men inte hämtats upp innan dess. Så vi bytte några ord med Edward från Heavy Cardboard igen då han var där. Dessvärre var även alla demoborden fulla så vi drog vidare i hallen och hamnade hos Hans im Glück där vi testade Liftoff, ett spel om att vara bästa rymdreseagenturen.
Spelarna börjar med en enkel raket och en enkel bas. Sedan draftas tre kort som erbjuder olika handlingar i varje runda, och av dessa spelas två. Korten kan vara sådana som gynnar både dig och motståndarna, eller bara bra för dig. Varje kort har två handlingar där det är valfritt att använda ingen, en eller båda. Väljer en att inte göra någon får en mer pengar istället. Dessutom har varje kort en liten specialbonus som gäller för just dig och just den rundan. Det kan t.ex. vara extra inkomst, eller extra lyftkraft för din raket. Successivt uppgraderas raketerna och utrustas med bränsle, syre, mat och batterier och resorna tar sig längre och längre ut i galaxen. Spelaren med flest poäng vinner. Snygg 50-tals look på spelet och trevlig mekanik. Inget direkt nytt, utan ganska renodlad enginebuilder, men roligt och snyggt paketerat.
Welcome To från Blue Cocker Games blev nästa spel. Ett s.k. ”Flip and fill”, d.v.s. spelet har tre högar med kort, och i varje runda vänds det översta kortet upp och baksidan av det översta kortet på högen har ett husnummer och det tillsammans med det uppvända kortets handling ger tre möjliga kombinationer av nummer och handling att välja mellan. När alla valt vad de vill göra, och skrivit ner detta på sitt blad, vänds nästa kort i varje hög upp och så upprepas detta. Målet i spelet är att designa det mest fantastiska kvarteret i 50-talets USA. Husnumren får skrivas på vilket hus en vill, men husen måste vara i stigande ordning. De handlingar som är kopplade till nummerkorten handlar om att anlägga parker eller pooler, att skapa grupperingar av husen med staket, höja värdet på en viss storlek av husgrupper, addera extra hus (A, B, C osv) till befintligt nummer eller helt enkelt modifiera det givna numret på kortet. Dessutom finns tre slumpmässigt valda mål, som ger extra poäng, att uppfylla i varje parti av spelet. Spelet slutar när en spelare helt fyllt sitt spelblad, en spelare inte kunnat placera något nummer tre gånger eller en spelare uppfyllt alla tre målen. Mycket trevligt och kändes mer strategiskt än andra liknande s.k. ”roll and write”. Att sedan designern var där och vi fick det signerat var bara ett plus! Kanske avgjorde att vi köpte det på plats och inte väntade tills vi kom hem.
Currywurst stod på menyn denna dag, men i vårt tycke var det kanske inte den succé det låtit som på andra besökare. Vi blev mätta i alla fall.
Eftersom vi kör turnering i PitchCar var vi tvugna att gå och titta på den nya expansionen till spelet: Loopen. Den visade sig vara gjord av en tunn skiva som var flexibel och fäst vid två korsningsbitar. Tack vare flexibiliteten kan den byggas på många olika sätt. Dessvärre var montern extremt liten och inte mycket fanns till salu, så vi får helt enkelt invänta Kickstartern för denna expansion senare i år. Det blir ett köp till föreningen i alla fall.
Nytänkande spel är alltid intressanta, därför ville vi testa Nyctophobia från Pandasaurus Games i vilket alla spelare utom en är blinda och spelar med hjälp av känseln. Spelaren som ser är jägaren och de övriga har gått vilse i skogen och ska försöka hitta till en bil. Spelet utgörs av ett bräde med åtta gånger åtta gropar, och mellan groparna kan en vertikal vägg placeras som är utformad som en rad med träd. Spelarna sitter sedan med svarta glasögon som gör det omöjligt att se och med ett finger på sin egen pjäs. Utifrån den får en känna på terrängen runt omkring och välja hur en ska förflytta sig för att försöka hitta bilen. Spelarna försöker kommunicara med varandra och berätta hur terrängen känns runtomkring dem. Samtidigt ska spelaren som är jägare flytta sin pjäs och försöka attackera de andra spelarna. Jägaren måste dock avge vissa ledtrådar till spelarna under tiden. Spelarna kan försvara sig med hälp av en sten, men kastar en bort den så är en försvarslös. Om spelarna hittar bilen vinner de, om jägaren har ihjäl en av spelarna vinner jägaren. Intressant koncept, men det kändes väldigt lätt att göra fel av misstag vilket i sin tur lätt förstör spelet.
Sedan var det dags att ge sig av till inspelningen för The Dice Tower som i vanlig ordning pratade lite om spel de spelat och sedan körde en tävling tillsammans med slumpmässiga personer ur publiken. Vi fick också ett stycke improvisationsteater av Dave och Ilka Luza. Mycket underhållande under 1½ timme. Efter det var vi bara förbi lägenheten och vände innan vi gav oss iväg till Heavy Cardboards meetup på Fritzpatricks. Massor av gamers som gillar tunga euros på plats, så vi fick klämma ner oss vid ett bord brevid Chris och Ian. Efter ett tag förstod vi att detta var Chris Quilliams som illustrerat bl.a. Coimbra, Azul, Blackout: Hong Kong, Century: Eastern Wonders, Reef m.fl. Mannen på vår andra sida var ingen mindre än Ian O’Toole som illustrerat bl.a. Lisboa, CO2: Second Chance, Nemo’s War, Vinhos, the Gallerist och inte minst den Heavy Cardboard Patron t-shirt jag bar vid tillfället. Problemet var bara att jag insåg detta först då han tillsammans med Vital Lacerda och Paul Incao tog emot Golden Elephant Award 2018 för just Lisboa.
Sedan var det dags att krama kudden igen.