Torsdagsmorgonen packade vi ryggsäcken med vattenflaskor och chips och gav oss iväg. Entrébiljetterna hade vi redan köpt så väl framme vid mässan tog vi kön vid sidan av biljettkassorna och var snart inne. Det första som slog oss var hur varmt det var. Dagen innan hade alla dörrar stått öppna, och då var det ganska kallt, så vi hade tagit på oss för mycket kläder. Ner med dem i ryggsäcken och in i folkhavet. Nästa observation var det sorl som låg som en konstant ljudmatta inne på mässan. Har man svårt att koppla bort ett sådant ljud tror jag att man skulle bli galen efter 20 minuter.
Utan något direkt första mål gick vi in i hall 5 och passerade en stor version av spelet Elementos från Tytos Games och fastnade för en demo. Spelet är för två spelare där varje spelare har 9 diskar med ett hål i mitten och i en av diskarna är en pinne nedstucken. Målet är att få disken med pinnen över till motstådarens sista rad. Brädet är ett rutnät 3 i bredd och 4 i höjd per sida. Diskarna kan röra sig framåt rakt eller diagonalt i viss likhet med dam (checkers), förutom den med pinnen som bara kan gå rakt fram. De har också olika symboler: trä, eld eller vatten så det är en slags sten-sax-påse-mekanik med vad som slår vad, förutom att disken med pinnen är immun. Diskarna har en symbol på varje sida så ett drag för en spelare kan vara att flytta en disk, vända på en disk eller flytta pinnen till en intilliggande disk. Småklurigt och trevligt men egentligen inte så mycket nytt.
Nästa spel vi hittade var ett kommande spel som hette Space Worms. Det var spelet Snake fast med tärningar och i rymden, så man turades om att välja en tärning (1-5) och rita sin orm på ett rutnät där det fanns planeter och frukter med målet att träffa alla planeter, och gärna flera av frukterna, utan att slå knut på sig själv eller köra in i väggen. Enkel rolig ”roll-and-write”, men känslan var ändå lite som ett i mängden.
Sedan bestämde vi oss för att försöka få testa Nyctophobia, men tyvärr hade Pandasaurus inte fått all sin utrustning, så vi blev ombedda att komma tillbaka senare. Istället sprang vi på Tom Vasel och Zee Garcia från The Dice Tower och tog några selfies.
Kort därefter sprang vi också på Rob och Christina Rouse från Blue Peg Pink Peg, så det blev en selfie till, och vi fick lite swag från dem.
Vi bestämde oss för att plocka upp några preorders, så vi gick till Moaideas och plockade upp Tulip Bubble, som vi spelat tidigare och tycker mycket om, och deras nya spel Symphony no. 9 som vi sett fram emot att få testa. Efter det gick vi ganska planlöst en stund, och passade på att äta en wurst, innan vi bestämde oss för att gå och se om vi kunde få testa Treasure Island från Matagot. Här stötte vi dock på det första problemet på mässan. Spelet demonstrerades på fem eller sex bord, men det upplevdes stört omöjligt att få en plats vid något av dem. Det var hela tiden folk som hävdade att de väntat längre, eller hade pratat med de som satt och spelade. Då vi var tre personer gick det inte heller så lätt att haka på något annat gäng, då det resulterade i att vi skulle blivit för många. Efter knappt en timme utan att få till något gav vi upp och gick och kikade efter något annat att testa. Det slutade med att vi hamnade hos Next Move och testade Reef och Azul: Stained Glass of Sintra, båda är av typen abstrakt strategi.
Reef bygger på att du har en hand med kort där varje kort har två delar: en övre som avgör vilka bitar du får plocka, och en nedre som ger dig poäng om du uppfyller den. Bitarna du plockar är i fyra olika färger (och former) och ska placeras i ett rutnät om fyra gånger fyra rutor. Från början placeras en bit av varje färg i de fyra mittersta rutorna, och så bygger en utifrån det. Klurigt att välja i vilken ordning korten ska spelas för att optimera vilka bitar en får placera samtidigt som en vill få poäng. Bitarna läggs också på varandra och målet kan vara att skapa staplar, och då är det den översta biten som räknas. Efter varje spelat kort väljs ett nytt från tre uppvända kort eller det översta i leken, men då måste en plikta poäng. I vårt tycke blev vi lite mer låsta av korten än vi önskade, men ändå trevligt spel som vi definitivt spelar igen om någon föreslår det.
Azul: Stained Glass of Sintra är en bearbetning av förra årets succé Azul. Grundmekaniken att plocka bitar från en mängd brickor mitt på bordet är densamma, men nu används de för att fylla fönster (avlånga brickor med rutor) med glas, och varje gång ett fönster fylls får en poäng. Tricket är att en får poäng både för det aktuella fönstret och de som redan klarats av till höger om det. Efter första gången ett fönster blir klart vänds brickan, och när det fyllts en andra gång tas brickan ur spel. Dessa fönster ligger i bredd framför spelarna, och över dessa står glasmästaren, en liten spelpjäs. Poängen med glasmästaren är att du bara får placera dina glasbitar i samma fönster eller de som ligger åt höger från glasmästaren sett. Om du lägger till höger om glasmästaren flyttas pjäsen till det fönstret, vilket ger att du förr eller senare måste passa en runda för att få flytta glasmästaren längst till vänster igen. Trots att djupet i spelet ökat något mot föregångaren så upplevde vi ändå det mer logiskt hur vi skulle plocka och placera glasbitarna i detta jämfört med det förra. Vi köpte det inte på plats, men kommer att köpa det när det dyker upp i svenska butiker.
Space Cowboys lanserade Orbis, ett spel där du spelar en gud som ska forma din värld. Det görs genom att välja hexagonformade brickor från brädet mitt på bordet och forma en pyramid framför dig. Brickorna har olika kategorier så som farm, skog, berg, etc. Fem brickor utgör bottenraden på pyramiden och så småningom din gudabricka på toppen. För att få börja en ny nivå måste brickan som placeras vara av samma typ som minst en av de nedanför och de ger olika bonusar beroende på vad som ligger i närheten. Dessutom läggs tilbedjare (träkuber) av brickans typ på de omkringliggande när en väljer en bricka, och så småningom kan en då plocka en bricka med flera tillbedjare på, vilka utgör resursen för att senare plocka mer avancerade brickor. Brickorna är indelade i tre grupper så att när alla ur första nivån är plockade kommer nästa grupp in i spel och de blir mer och mer avancerade. Spelet var intressant och gick ganska fort, men det var samtidigt ganska hög nivå av slump, och det var svårt att känna riktig kontroll över vad man gjorde, så det tilltalade oss inte överdrivet mycket. Mycket snygg produktion som vanligt från Space Cowboys.
Nästa stop blev Taiwan Boardgame Design och en demo av Mini WWII (World War II). Här spelar de två till fyra spelarna de två sidorna Tyskland och Japan (axelmakterna) eller Storbrittanien och Sovjet (allierade). Målet är att den sida man tillhör ska ha störst sammanlagt inflytande över världen när spelet är slut. Varje runda av spelet motsvarar ett år av kriget (1939-1945) med viss fördel för axelmakterna i början av spelet och fördel allierade i slutet av spelet då Kina och USA kliver in på de allierades sida. Ett litet s.k. Coin-spel som tar c:a 90 minuter i full version med många intressanta val. Vi gillade det direkt och slog till på plats (ingen distributör i Sverige vad vi vet). Har sedemera spelat det två gånger till och det finns en hel del djup där.
Trots alla förberedelser slutade denna dag med huvudvärk och vi gav upp timmen innan mässan stängde för dagen. Tillbaka till lägenheten för lite vila och sedan hade vi en vän över på kvällen för att premiärspela Teotihuacan: City of Gods. I Teotihuacan ska spelarna samla poäng genom att bygga på den stora pyramiden (Teotihuacan), tillbe gudarna i templen och hedra de döda och den som lyckas bäst innan tre solförmörkelser inträffat vinner. Spelet är ett s.k. worker placement-spel där arbetarna är vanliga tärningar som förflyttas medurs runt brädets olika handlingsrutor för att samla resurser och utföra det som behövs för att få poäng. Tricket är att i princip varje gång man utför en handling stiger tärningen i värde, en 1:a blir en 2:a osv, och ju högre siffra det är på tärningen desto kraftfullare blir handlingen en försöker göra. Dessutom kan man förstärka handlingen genom att låta flera av sina arbetare vara på samma handling, men det kostar lite också. När tärningen når en 6:a inträffar uppstigelsen för den tärningen, den dör alltså, och får börja om som en 1:a, men samtidigt får spelaren en bonus och man kliver framåt på hedrandet av de döda. Hela spelet blir en balans mellan att använda arbetarna rätt och utnyttja var motspelarna befinner sig. Lite poängsallad är det, och inte helt lätt att greppa alla finesser efter bara en genomspelning men jag ser fram emot att spela detta mer.